Lite tankar i livet...
Klockan har passerat 01.00, jag är vaken och Richard sover. Har mkt som snurrar i huvudet nu. Vikt, rökning, utbildning, ommöblering, vik, resa.. Nytt år lika med Nya möjligheter. Eller? Ska 2007 bli det året som jag lyckas?
Jag blir 25 i år. Om exakt 3 månader och 19 dagar. Hmm...
Är det nu som man ska ha funderat ut vad man vill med livet?
Jag hoppas på att klara mig på min 4veckors utbildning för att kunna gå viadare på verktygsmakarutbildningen. Jag vill bli rökfri. Jag vill gå ner i vikt, till 65kg och kunna hålla vikten där. Jag vill börja få en rutin på träningen. Jag vill få ett bättre umgänge med min familj. Jag vill få in mera romantik i mitt förållande.
Allt går bara i samma spår hela tiden. Känns som om jag fortafarnde står och trampar i samma spår som för 10år sedan. Känns inte som om de skett ngn större förändring.
Vart är jag egentligen på väg?
Jag kan fortfarande inte ta kritik, jag är fortfarande samma person som jag alltid varit. Jag har fortafarnde svårt att ta om ngn tycker att jag inte gör saker och ting bra. Jag vill fortfarande vara alla till lags. Jag tillåter fortfarande alla som vill, att trampa på mig. Varför kan jag inte stå upp för mig själv. Visa att här är jag och jag tillåter inte mig själv att ta den skiten som kastas mot mig. Jag kan ju för fan inte ens stå upp emot min egen far när han bär sig illa åt. jag blir istället ledsen när Richard ger mig sanningen och försöker få mig att stå på mig själv. Klen person är jag.
Självömkan är jag däremot bra på, det är alltid synd om mig som inte har ngn bra far. Min mamma favoriserar min bror. Ja, usch så synd de är om mig.
Varför kan jag inte stå på mig när jag tycker att ngn behandlar mig illa. Säga att nej tyvärr jag tar inte den där skiten från dig, de här är jag. Take it or leave it!
Mkt handlar om rädsla. Rädsla att förlora allt.. Förlora ALLA!!
Jag kan behandla min familj som skit ibland, enbart för att jag vet att de finns där oavsett vad. De måste dom.. Jag har deras blod i mina vener.
Däremot vet man aldrig när vännerna eller den man lever ihop med en dag ställer sig upp och säger. Nej, jag har fått nog. Vi behöver lite distans oss emellan. Det här går inte längre.
Jag vet ju att man kan leva utan dem. Har gjort det förr, men är ändå så jävla rädd att förlora dem. Eller ja, dem och dem.. Mest hans som har kommit att bli mitt liv. Den som jag älskar av hela mitt hjärta. Vågar inte säga ifrån ordentligt i och med rädsla för att förlora om jag gör fel.
Men vad fan är de för förhållande egentligen. Man måste ju säga ifrån, men det fastnar alltid på tungspetsen och förblir osagt. Glömt eller ja, snarare gömt. Där jag har gömt allt annat som har blivit osagt p.g.a rädsla.
Har haft en tanke om att få prata med ngn om mitt dilemma. Men samtidigt. Är de verkligen ett sådant problem?
Eller är det bara så att jag måste ta mig själv i kragen. Är de så lätt?
Nej, de blir nog ytterligare år som kommer att flyta förbi i samma takt och i samma spår som de alltid har gjort.
Ja, så får de blir. Även fast jag gillar de eller ej!!
Jag blir 25 i år. Om exakt 3 månader och 19 dagar. Hmm...
Är det nu som man ska ha funderat ut vad man vill med livet?
Jag hoppas på att klara mig på min 4veckors utbildning för att kunna gå viadare på verktygsmakarutbildningen. Jag vill bli rökfri. Jag vill gå ner i vikt, till 65kg och kunna hålla vikten där. Jag vill börja få en rutin på träningen. Jag vill få ett bättre umgänge med min familj. Jag vill få in mera romantik i mitt förållande.
Allt går bara i samma spår hela tiden. Känns som om jag fortafarnde står och trampar i samma spår som för 10år sedan. Känns inte som om de skett ngn större förändring.
Vart är jag egentligen på väg?
Jag kan fortfarande inte ta kritik, jag är fortfarande samma person som jag alltid varit. Jag har fortafarnde svårt att ta om ngn tycker att jag inte gör saker och ting bra. Jag vill fortfarande vara alla till lags. Jag tillåter fortfarande alla som vill, att trampa på mig. Varför kan jag inte stå upp för mig själv. Visa att här är jag och jag tillåter inte mig själv att ta den skiten som kastas mot mig. Jag kan ju för fan inte ens stå upp emot min egen far när han bär sig illa åt. jag blir istället ledsen när Richard ger mig sanningen och försöker få mig att stå på mig själv. Klen person är jag.
Självömkan är jag däremot bra på, det är alltid synd om mig som inte har ngn bra far. Min mamma favoriserar min bror. Ja, usch så synd de är om mig.
Varför kan jag inte stå på mig när jag tycker att ngn behandlar mig illa. Säga att nej tyvärr jag tar inte den där skiten från dig, de här är jag. Take it or leave it!
Mkt handlar om rädsla. Rädsla att förlora allt.. Förlora ALLA!!
Jag kan behandla min familj som skit ibland, enbart för att jag vet att de finns där oavsett vad. De måste dom.. Jag har deras blod i mina vener.
Däremot vet man aldrig när vännerna eller den man lever ihop med en dag ställer sig upp och säger. Nej, jag har fått nog. Vi behöver lite distans oss emellan. Det här går inte längre.
Jag vet ju att man kan leva utan dem. Har gjort det förr, men är ändå så jävla rädd att förlora dem. Eller ja, dem och dem.. Mest hans som har kommit att bli mitt liv. Den som jag älskar av hela mitt hjärta. Vågar inte säga ifrån ordentligt i och med rädsla för att förlora om jag gör fel.
Men vad fan är de för förhållande egentligen. Man måste ju säga ifrån, men det fastnar alltid på tungspetsen och förblir osagt. Glömt eller ja, snarare gömt. Där jag har gömt allt annat som har blivit osagt p.g.a rädsla.
Har haft en tanke om att få prata med ngn om mitt dilemma. Men samtidigt. Är de verkligen ett sådant problem?
Eller är det bara så att jag måste ta mig själv i kragen. Är de så lätt?
Nej, de blir nog ytterligare år som kommer att flyta förbi i samma takt och i samma spår som de alltid har gjort.
Ja, så får de blir. Även fast jag gillar de eller ej!!